Allmänt: Detta är en buteljering genom Svensk whiskyförmedling, där spriten destillerades den 11:e mars 1989 och buteljerades som färdig whisky den 13:e augusti 2014. Resultatet blev 157 flaskor tjugofemårig whisky från ett refill bourbon hogshead-fat med en alkoholstyrka på 50,1 %. Fatet hade nummer 1988 och whiskyn har inte kylfiltrerats (och gissningsvis inte färgats heller av färgen att döma, även om jag inte kan utläsa detta från etiketten). Priset landade 2014 på 1835 kr plus frakt.
Färg: halmgul
Doft: Godis, godis och åter godis! Söt citronkola, sirap, vaniljfudge och framför allt Marabou mjölkchoklad en masse. Lite subtil rök anas men också kokos och något slags sött bröd eller bakverk – chokladbollar kanske? Här finns också lite tusch långt ner i glaset. Med vatten blir doften lite mindre söt och får en brödig ton. Citronen blir mer färsk än artificiell och syrligheten ökar. Dessutom dyker en slags BBQ-not upp, vilket är intressant, och sedan lite viol. Överlag är doften inbjudande och sockerråttan i mig dansar lambada av förväntning.
Smak: Oj vad mycket violpistoler, herregud!! Men också hallon, och sedan lite lakrits och söt rök. Första intrycket är rökig godispåse, mer eller mindre, men jag tycker än så länge att detta är riktigt gott, på ett lite insmickrande vis. Lite ek och lite kaffe mot slutet. En ganska lätt och rättfram kropp på det hela taget, och även om det är mumsigt hoppas jag att komplexiteten ökar med några droppar vatten. Efter att ha tillsatt lite vatten händer tyvärr egentligen inte jättemycket. Violen och hallon-laktritstonerna dominerar fortfarande, och röken sitter i passagerarsätet. En liten gräsig smaknot dyker upp, och lite syrliga röda vinbär med, men överlag är smaken densamma. Men vafan, jag tycker ändå att denna lördagsgodiswhisky funkar fint, trots brist på “massa”.
Avslut: Eftersmaken är ganska kort, tyvärr, med både syrliga fruktnoter och rök. Violen finns kvar och lite mörk choklad ligger kvar på tungan. Med vatten får eftersmaken en tydliga touch av torv och en lätt sälta som en bonus. Själva avslutet förlängs något.
Alltså, vilken rolig whisky egentligen! Jag har nog aldrig provat en whisky som smakat så pass mycket rent lösgodis innan, och det ligger hela tiden på gränsen till att bli för mycket. Men det blir det nog aldrig för min del, och jag tycker att det är lika udda som det är gott. Dock är det ingen dram jag tar ett andra glas av samma kväll, eller ens samma vecka, för då hade det nog blivit för mycket, men det är definitivt en rolig buteljering. Men… för att vara lite kritisk – jag saknar en del i själva kroppen. Jag skulle vilja ha lite mer “malla malla” i smaken, det måste jag erkänna. Dock är den som kvällswhisky efter maten bara mumma.
Den fiffiga med denna whisky är nog egentligen att den fått mig att fundera på både det här med kropp och den omdebatterade smaknoten “viol”. I det senare fallet pratas det ibland om viol som en ren bismak, “French whore perfume”, och något som definitivt inte är önskvärt. Jag har klurat på det där, och håller nog inte med. För mig finns det två olika slags violsmaker – den tvåliga, parfymerade som blir kvalmig och mest smakar rengöringsmedel (precis som citrustoner faktiskt kan göra ibland med, men DET är inte inte lika många som pratar om), och den söta, mjuka som smakar som halstabletter eller godis. Den senare har jag hittat flera gånger i olika Bowmore-buteljeringar, och jag tycker oftast att den är rätt härlig. Precis som nötter, honung eller gräs kan återkomma för vissa destillerier tycker jag att halstablett- eller godisviolen gör det för Bowmore, och jag gillar faktiskt det.
När det gäller kropp har jag märkt att jag oftast dras till whiskies med stora, vrålande, stökiga smakbilder och ju fylligare desto bättre, oavsett destilleri eller tillfälle. Okej, jag raljerar och generaliserar nu lite, men ändå. Och ärligt talat, fy fasen vad trist det skulle vara om jag alltid fick min vilja igenom! Jag – och säkert fler med mig – behöver whiskies som inte är precis det där jag helst vill ha, dels för att det utmanar mig och dels för att det utbildar mig. För att jag inte ska fastna i det där “jag vet minsann” eller “det DÄR är ALLTID bra”. Nä, när jag smakade denna whisky gillade jag den men blev besviken när jag letade och inte hittade de där favvosmakerna, men sedan dess har jag funderat lite på just denna buteljering och på grund av den varit sugen på att testa mer från Bowmore. Och det säger nog nästan mer än något annat. En whisky som inte är precis det man brukar gilla men som ändå etsar sig fast och ger mersmak har definitivt också ett mervärde.
