Allmänt: Detta är en limiterad utgåva av tjugoettårig whisky från Islay-destilleriet Ardbeg, där whiskyn har lagrats på ex-bourbonfat (200 liter) och buteljerats vid 46% utan färgmedel eller kylfiltrering. Buteljeringen släpptes den 22 september hösten 2016 i endast ett ebgränsat antal flaskor och för det nätta priset av 3499 riksdaler.

Färg: Ljust gyllene

Doft: Våt asfalt och hallonsylt. Knallpulverrök och punchrussinglass. Och något som glimtar förbi och påminner och klassisk hudlotion och nytvättade lakan. Märkligt! Kan det vara en svagt parfymerad ton, kanske? Och övermogen, riktigt söt kiwi. Allt som allt intresseväckande och god doft men också lite, lite märklig på något vis. Med vatten kommer mer rök från tillsammans med lakrits, och doften får ett samlat fokus. Bra!

Smak: Och där var röken! Ingen extrem rökbomb utan absolut en förfinad rökighet, men ändå påtaglig. smörstekt panering, ugnsbakade äpplen, kaffe och lite tång.  Lite tjära med, och en skvätt Läkerol. Med vatten får smaken större djup och komplexitet, med bränt finncrisp, parmaskinka, bläckpennebläck (!), konserverade päron och krämig vaniljglass. Gott och intressant men vinner helt klart på att vattnas lite, tycker jag.

Avslut: Men vart tog eftersmaken vägen? Lite fruktig rök, lite vax, lite charkuterier och en slags metallisk ton, ungefär som att ha slickat på ett mynt. Utan vatten är den ärligt både tunnare och kortare än jag väntar mig, dock. Visst, den bråkar till lite i början, men sen lägger den liksom sig. Efter vattning blir eftersmaken större, längre, ilsknare, pepprigare och härligare. Ännu mer charkuterier, ännu mer rök. Bränt bröd och en aningens pepparmint. Återigen – den vinner på att vattnas.

Sammanfattningsvis är det här bra, kvalitativt och gott. Utan vatten är det för ofokuserat och vissa smaknyanser är knappt märkbara, och det tycker jag är synd när det handlar om en ganska dyr whisky. Efter vatten kavlar whiskyn upp ärmarna och kommer tillbaka in i fighten, med ett bredare register och kaxigare attityd, vilket är härligt och får mig att tänka liksom “Yes – äntligen!”. Är den värd alla de där tusenlapparna, då? Nej, inte för min del i alla fall. Jag gillar generellt det Ardbeg kokar ihop, men håller den klassiska tioåringen för högt för att tycka att detta blir prisvärt. Men när det gåller tjugoettåringen och smaken, utan att väga in priset, är detta (trots min initiala tvekan) riktigt gott och nyanserat – i alla fall efter en droppe vatten eller två. Den är liksom lite som två olika whiskys i en, eller som whiskyvärldens motsvarighet till hockeyfrillan: business in the front, party in the back.