Allmänt: Detta är en tioårig laffe, destillerad i april 2006 samt buteljerad under 2017, som legat på ett enda fat med nummer 9530. Whiskyn har först legat på amerikansk ek, för att till sist fått en finish på sherryfat. Alkoholstyrkan ligger på 46% och whiskyn har varken drabbats av kylfiltrering eller färgning. Släppet är exklusivt för den svenska marknaden och försäljningen startar den 7:e juli, där priset kommer att ligga på 899 riksdaler. Hela fatet går till Sverige och Sverige endast, med 417 flaskor tillgängliga i beställningssortimentet.

Färg: Gyllene

Doft: Färsk apelsin och verkstadsgolv. Lite gummi, en del rök – men egentligen mer skitig än rökig – och en skvätt lime. Nutella och polerat trä – här drar det iväg åt alla håll och kanter! Något känns som kanderade popcorn med. En spännande doft, minst sagt! Med vatten lugnar doften ner sig avsevärt och gummitonen blir tydligare, men får också sällskap av söt vanilj. Både frukten och röken dämpas och skitigheten blir något tydligare. Njae, jag gillar nog ändå doften bäst utan vatten, jag.  

Smak: Definitivt mycket gummi! Sedan kommer rök och torv tillsammans med samma polerade trä som i doften – typ kyrkbänk – och något lätt skitigt, nästan oljigt. Lite svartpeppar och brända hasselnötter, men ingen direkt fruktighet att tala om utan vatten. Kanske en svag ton av russin mot slutet, men det handlar inte om någon direkt dominant ton. Utan vatten är smaken lite onyanserad, och lite av en besvikelse då doften var så himla inbjudande. Efter att ha adderat några droppar vatten tar pepprigheten större plats, nötigheten dämpas och tränoten framträder mer. Precis som med doften blir skitigheten och rökigheten tydligare  med vatten men lite av de där blyga mellannoterna som skapar komplexitet försvinner.  

Avslut: Nästan lite gräddig eftersmak med en god, bränd ton. Torvrök, absolut, men eftersmaken är lite försiktigare än jag hade väntat mig. Den brända känslan tillsammans med en hel del örtighet (rosmarin främst, lite timjan med) hänger kvar ett bra tag dock.  Efter vattning blir eftersmaken lite fylligare faktiskt, och även om den nu får ett tillskott av gummi från doft och smak tar gummitonen inte över utan eftersmaken känns egentligen mer komplex och behaglig än själva smaken. Örtigheten balanseras ännu bättre mot det där brända, och även om gräddigheten försvinner tycker jag ändå att avslutet vann på lite vatten.

Jag är faktiskt lite besviken på denna buteljering, då jag brukar vara stormförtjust i Laphroaig (dock inte “Select”, påminner mig mest om ruccola på något konstigt vis) men mest känner en ljummet “mja, den var väl trevlig” när jag provat denna buteljering. Visst, skitigheten och torvrökigheten finns där, men jag tycker att den saknar lager och komplexitet. Är den god? Jo då, den är njutbar. Skulle jag lägga 899 spänn på en flaska? Nope, hade hellre beställt deras senaste cask strength-utgåva eller köpt två helrör av den klassiska tioåringen faktiskt.