Ett destilleri som ligger mig varmt om hjärtat – och många med mig – är underbara Springbank i den anrika whiskystaden Campbeltown, Skottland. Här har man i runt tvåhundra år ägt destilleriet inom familjen Mitchell och tillverkat whisky på plats, för egen maskin, från grunden. Allt ifrån hur och var kornet odlas till buteljering sker i egen regi och trots att det på så vis är ett traditionellt destilleri det handlar om, utmanar man ständigt whiskyvärldens med nytänkande fatlagringar och buteljeringar. Sedan slutet på nittiotalet har man här tillverkat ekologisk whisky, något Springbank var tidiga med, och denna buteljering är just en sådan.
Springbank Green 12yo
Allmänt: Som vanligt frestar destilleriet med en icke karamellfärgad, icke kylfiltrerad tolvåriga wirre med 46% i alkoholstyrka. Whiskyn är lagrad helt och hållet på bourbonfat och produktionen ska ha gått tillväga på ekologiskt vis, med närodlat och ekologiskt korn i grunden. Då detta är det märke från destilleriet som bär dess namn innebär det att whiskyn destillerats två och en halv gång, istället för två eller tre. På Systembolaget kan en flaska (förutsatt att det finns några kvar) bli din för 815 riksdaler (art.nr. 85126) men om den är slut kan du försöka lägga vantarna på deras ekologiska, sherryfatslagrade trettonåring istället (art.nr. 40437, 899:-). Den slinker säkert med, den också.
Färg: Halmgul, ljust gyllene
Doft: Den första tanke som slår mig är ”aceton”, men tack ock lov försvinner detta intryck snabbt efter att whiskyn börjar luftas. Istället känns doften snart som en hel fruktkavalkad, med både mängder av aprikoser och äpplen i framkant. Efter en stund träder en maltig sötma fram som i sig påminner om granola, men som tillsammans med aprikoser och fruktighet får mig att tydligt minnas farmors klassiska fruktkaka (ni vet, sockerkaka med massor av olika fruktbitar i). Whiskyn ger ett fräscht intryck med somrig blommighet och efter en stund smyger sig vanilj på. Röken då? Jo, visst finns den där men den känns väl integrerad i doftbilden och tar inte överhanden på något vis.
Smak: Här händer det grejer! Mycket tydligare rök än doften skvallrade om, tillsammans med en intressant jordighet som först påminde om rå potatis. Sedan kommer sötma i form av Bassett Allsorts men sötman är inte alls lika piggt fruktig som doften, även om en del av fruktigheten hänger med i smaken. Den fylliga smaken är inte helt enkel att sätta fingret på. Det är mycket som händer och här finns både polerat trä och örtighet (rosmarin, kanske?). Dessutom smyger en kakaobeska fram och till sist knyts den härligt knepiga smaksäcken ihop av pepprig smörkola.
Avslut: Här kommer äntligen den, för mig, typiska Springbank-smaken – läder! Eftersmaken är lång med toner av gräs, peppar, kola, torvrök och en frisk känsla av mint som rundar av hela upplevelsen.
Så vad tyckte jag då? Först blev jag förvånad över att den skiljde sig en del från hur jag upplever både 10:an och 15-åringen. Den där märkligt härliga lädertonen i både doft och smak som ger lite tyngd åt whiskyn hittade jag först i eftersmaken, och mitt intryck av Green var att den var både piggare och fruktigare än de jag nämnde tidigare. Först tänkte jag att det var lite trist att den inte följde mina förväntningar utan var lite ”svår” stundvis, men ju mer jag provade av denna buteljeringen desto mer vann den mark hos mig. I slutändan blev min åsikt att det är kul och bra att den har en tydligt egen smakprofil, men fortfarande med några saker gemensamt med de klassiska buteljeringarna i samma ålderskategori. Detta är ett bra exempel på en kvalitativ men lite uppkäftig bourbonlagrad wirre som utmanar och ändrar skepnad allteftersom. För min del slår den ändå inte 10:an, som är min personliga Springbank-favvo (15-åringen vet jag fortfarande inte vad ska ska tycka om) men jag hade definitivt inte tackat nej till en Springbank Green 12yo hemma i skåpet…
