De flesta whiskyälskare har en eller några buteljeringar från något favoritdestilleri som ligger dem lite extra varmt om hjärtat. Den buteljering som fick mej att väcka min latenta skotte till liv var Caol Ila 12, och oavsett hur just den utgåvan förändras med åren kommer jag nog alltid vilja ha en flaska hemma. Bara för att. När det gäller att ha ett gott öga till någon särskild utgåva är inte heller mina föräldrar ett undantag, så efter julklapparna var utdelade bestämde jag mig för att inleda det nya tomteåret med att vara ganska stygg. Jag menar, jag har ju ett helt år på mig att gottgöra det, eller hur?
En av de första singelmalterna Mor och Far fastnade vid var Balvenie Doublewood 12. En buteljering som jag hört gott om, själv njutit av och dessutom läst refereras till som en snudd på kultförklarad wirre på grund av dess konsekventa kvalitet. Om du är ett infernaliskt BDW12-fan, sluta läs nu. Eller vad fasen, fortsätt gärna fast på egen risk…
Jag riggade upp ett blindprov av två olika årgångar av samma standardbuteljeringarna från Balvenie, och för att göra detta test så objektivt som möjligt deltog jag inte själv. Inte heller avslöjade jag något kring vad som fanns i glasen, annat än att båda innehöll whisky. Innan jag bjöd delar av mina kära familj till bords tog jag på mig mitt allra bästa pokerfejs. De fick dofta, smaka, vattna och diskutera fram och tillbaka. Själv höll jag käft och antecknade tills pennan glödde. Detta kom de fram till:
Glas A: Balvenie Doublewood 12yo anno 1990-talet
Allmänt: Detta är den äldre av de två versionerna. Precis som dagens Doublewood är whiskyn 12 år gammal men den tillverkades cirka tjugo år tidigare än innehållet i Glas B. När det gäller exakt åldersskillnad mellan de två buteljeringarna måste jag göra siffernördarna besvikna – jag har inte det exakta inköpsåret i nuläget men ska göra vad jag kan för att luska reda på det. Innehåller med gissningsvis stor sannolikhet viss mängd färgmedel, precis som den moderna DW:n och är kylfiltrerad med en alkoholstyrka på 40%. Whiskyn ska, då som nu, vara lagrad på både bourbon-och sherryfat.
Färg: bärnsten
Doft: Familjen inleder i positiva ordalag med doftnoter som dessertvin, sherry och frukt. Just sherry tycker flera deltagare att de hittar tydligt i doften och whiskyn doftar rent allmänt ”sött och gott”, med en del karamelltoner. Efter ett tag diskuterar man om det är ren vanilj eller vit choklad som anas i bakgrunden, och sedan kommer en kavalkad av efterrättsnoter: romrussin, nötter, päron, honung och kola. Plus en touchen av trä.
Smak: Russin igen, fast nu med bättrade influenser från mörk choklad och grapefrukt. ”Jag trodde att den skulle vara sötare än vad det var” tyckte en familjemedlem och får medhåll då fler upplever smaken som syrligare än doften. I övrigt är det inte mycket mer som skiljer sig, då nötterna och frukterna känns igen och nu får sällskap av en uppskattad kryddighet.
Avslut: Mer grapefrukt och oljig kola. Nu kommer sötman från doften tillbaka men lite citron och chokladen hänger kvar. Det råder delade meningar om längden på eftersmaken, någon säger lång, en annan medel och ytterligare någon säger stor och fyllig fast med ett abrupt slut. En person anar en smula rökighet i bakgrunden med.
Balvenie Doublewood 12yo anno 2013
Allmänt: Denna flaska ska, precis som den äldre utgåvan, innehålla både bourbon- och sherrylagrad wirre på tolv år. Den är färgad och kylfiltrerad, så på pappret ska inte mycket ha förändrats på två decennier.
Färg: Svagt gyllene
Doft: Det första testpanelen förnimmer är cider, äpplen, päron och en allmän frisk känsla. Mer färsk och syrlig frukt följer i form av ananas, rabarber och lime men överlag upplevs doften som försiktig, svårdefinerbar och intetsägande. ”Klockren standardwhisky” menar en person på och får medhåll från annat håll. Efter en stund anas ”sockerkaka” och whiskyn upplevs som ”jättesöt” efter ett tag.
Smak: ”Bara grapefrukt” tycker en person och vissa smaknoter gemensamma med A plockas upp, som kola, ek och mörk choklad. Däremot får dessa angenäma referenser sällskap av omdömen som ”tunn”, ”kemisk” och ”tvålkänsla”. Inte lika positivt, med andra ord.
Avslut: Eftersmaken upplevs av en person som ”inte så god” och allmäna smaknoter nämner halstabletten ”Fisherman’s friend” med bitter mörk choklad. Familjen tycker att eftersmaken är kort och varken rik eller särskilt komplex.
Sammanfattning: Så hur ska jag sammanfatta alla dessa åsikter om två whiskies som, på pappret, ska vara väldigt lika varandra? Det finns ju likheter, absolut. Frukten, chokladen, den lätta ekkänslan och kolan är ju definitivt några sådana. Skillnaderna då? Glas A, den äldre, upplevdes som karamelligare, kraftigare och fylligare i smaken. Dessutom uppskattades doften mer. De flesta i gruppen gillade A i sin helhet, även om den upplevdes som lite tråkig av en person. Glas B, den nyare Doublewood:en, uppfattades som lättare, friskare och väldigt lik A på flera sätt – men inte alls lika god (”ingen hit”, ”denna tyckte jag inte om”).
Ni kanske undrar hur glada mina föräldrar blev när de fick reda på att A och B egentligen var en av deras favoritwhiskies? Inte alls. Faktum är att ingen i gänget, och inte heller päronen, hade kunnat gissa att glasen innehöll ”samma” whisky. Hetsiga ordalag gällande den pinsamma kvalitetsförsämringen yttrade över bordet och när den första chocken lagt sig för mamma och pappa konstaterade de kallt att favoriten inte kommer att inhandlas fler gånger (ingen annan var sugen på den heller, för den delen). Dock är de faktiskt uppriktigt glada över att ha fått en, om något brutal, ögonöppnare. Det de har haft i glaset har färgats av deras gamla minnen med Doublewood:en, vilket visar på två saker:
1) Hjärnan är vårt största hjälpmedel men också vårt största stjälpmedel när det gäller att prova whisky – prova blint oftare!
2) Sherryfat blir dyrare och destillerierna snålare. Bourbonlagrat är kanske till sist det enda vi kan njuta av med bibehållen kvalitet om tio år? Eller vad tror ni?


Thomasjohansson74
13 januari, 2016 — 10:23 e m
Åter intressant läsning Frida. Kul också att läsa om hur det kan vara. Jag tycker mig ha känt detta med med någon whisky genom åren.
Instämmer med om att våga prova ”blint”…
frida
21 januari, 2016 — 7:28 e m
Tack så mycket, Thomas – kul att du gillade inlägget! Jag tror att detta är en risk vi whiskyälskare måste ta om vi ska fortsätta testa nya buteljeringar och utvidga våra smakmässiga vyer, men det är ju alltid trist att upptäcka att en gammal favorit inte håller måttet längre… Blint är brutalt bra, på gott och ont! 😉
LoffeLind
14 januari, 2016 — 12:25 e m
Intressant, och säkert gäller detta många andra sorter. Jag undrar till exempel hur det skulle vara att ställa upp en 12-årig Highland Park från dagens buteljeringar i jämförelse med en från säg, 1995 då jag och min kompis, nyss 20 fyllda, upptäckte whisky och fick Highland Park 12 som en av våra stora favoriter. Nu var det några år sedan jag provade den, men då blev jag besviken och jag mindes den som mycket ”större” på 90-talet.
Någon jag nämnt det för har avfärdat mig med att det är smakminnet som spelar mig ett spratt och att jag har blivit mer van vid whisky med åren, men denna test visar ju på ett smak-tapp med åren som förmodligen är oundvikligt när man försöker tillgodose en växande marknad. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men nog är det lite sorgligt. Jag blir lätt nostalgisk och drabbas av ett stråk av melankoli när jag inser att jag aldrig kommer att kunna njuta av en Highland Park så som jag gjorde förr. /Loffe (inte någon expert, men uppskattar en god whisky)
frida
21 januari, 2016 — 7:25 e m
Ja men absolut, det är definitivt en intressant tanke! Jag tror att smakminnet absolut spelar roll, men att kvalitén på vissa standardbuteljeringar (och andra med, säkert) nog har dalat med åren. Kombinationen med försämrad kvalité, ett förskönande smakminne och ett numera större ”smakbibliotek” gör nog att vi alla riskerar att bli besvikna när vi återbekantar oss med gamla favoriter. Jag är rädd för att jag förmodligen kommer att uppleva samma sak med min kära Caol Ila 12 om några år (om den buteljeringen finns kvar, det vill säga). Vi får väl trösta oss med att hela tiden hitta nya favoriter! 😉