Japansk whisky är både välkänd och omdiskuterad, när det gäller allt ifrån extrempriser på aktioner och fantastisk kvalitet till suspekt ursprung på spriten och avsaknad av transparens. Mycket har hänt de senaste åren och då man spetsat till kraven på whiskytillverkare i landet för att en whisky ska få kallas japansk, tänkte jag att det var dags för lite fokus på ”Den uppgående solens land” och en whiskytillverkare som en hel del whiskyälskare i Sverige känner till – Nikka! Denna vecka tänkte jag berätta lite mer om företaget och de olika sorters whisky man tillverkar, och nästa vecka provar jag tre olika sorters Nikka!
Det går nästan inte att tala om japansk whisky utan att förr eller senare börja babbla varumärket Nikka Whisky. Inte för att Nikka är störst, mest exklusivt eller mest hajpat, utan för att företaget i vissa avseenden utgör lite av en ryggrad i den japanska whiskyhistorien.
Allt börjar med en snubbe vid namn Masataka Taketsuru. Han reste till Skottland 1918 för att studera kemi och destillation och kom där i kontakt med den skotska whiskykulturen. Han lärde sig hantverket på plats, skrev detaljerade anteckningar och tog med sig både teknisk kunskap och en djup respekt för traditionen hem till Japan. När han så småningom grundade Nikka 1934 var ambitionen tydlig: att göra whisky på skotskt vis, men på japansk mark.
Det första destilleriet byggdes i Yoichi på Hokkaido. Klimatet var svalt, kustnära och kargt, vilket innebar tillräckligt likt Skottland för att Taketsuru skulle vara nöjd. Yoichi Distillery kom att bli något av Nikkas ryggrad. Här produceras fortfarande whisky med hjälp av koleldade pannor, en metod som nästan helt försvunnit i modern produktion. Resultatet är whisky som ofta upplevs som robust och ibland lätt rökigt. Men Nikka är inte bara Yoichi. När företaget 1969 grundade Miyagikyo Distillery, i en grön dal nära Sendai, breddades uttrycket rejält. Här är klimatet mildare och naturen frodigare. Miyagikyo-whiskyn tenderar att vara mer elegant, fruktig och blommig. Tillsammans bildar de två destillerierna ett slags klockren duo där tyngd möter lätthet.
En sak som ibland skiljer japansk whisky från skotsk är den historiska oviljan att byta whisky mellan producenter. Där skotska destillerier länge har lutat sig mot ett gemensamt ekosystem av ägarbyten och blends (alltså att man köper och säljer både destillerier och varumärken av varandra), har japanska producenter i högre grad varit tvungna att skapa sin egen bredd internt. För Nikka har det inneburit att man producerar många olika typer av destillat från olika pannor, med olika jäststammar, olika fat, allt för att kunna bygga komplexitet utan extern hjälp.
Whiskyn då? Buteljeringen Nikka From the Barrel är kanske det mest kända exemplet: en kraftfull blend med hög alkoholhalt, där Yoichis lite mer rejäla stil möter Miyagikyos mjukhet (MEN om jag inte missminner mig finns det också en skvätt skotsk whisky från Ben Nevis i blandningen, så vi ska inte romantisera för mycket). Personligen gillar jag Nikka From the Barrel, då jag tycker att den levererar konsekvent god, välkomponerad smak för en rimlig peng. Sedan finns det single malts från Yoichi och Miyagikyo som visar tydligt hur olika destilleriernas uttryck är, trots att de delar ägarskap. Utöver detta finns exempelvis även Coffey-buteljeringarna, destillerade i Coffey-pannor (kolonnpannor döpta efter en snubbe vid namn Coffey, så namnet har tamejfan NOLL med kaffe att göra).
I dag ägs Nikka av Asahi Group och är en del av en global whiskyindustri som ser väldigt annorlunda ut än den Masataka Taketsuru en gång klev in i. Japansk whisky är idag ett etablerat begrepp, och ibland till och med ett överbelastat sådant med tanke på att man de senaste åren har blivit tvungna att reglera vad som får kallas för “japansk whisky” för att undvika urvattning av både kvalitet och begrepp. I det landskapet framstår Nikka som stabilt och mer förankrat i hantverket än andra, nyare varumärken med lite mer tveksamt ursprung.
