Hur gör man när man kommer in som gästbloggare hos någon annan? Man kan skryta med något djupt tekniskt och visa allt man kan. Försöka få läsaren att känna samma respekt för ens kunskap som hos The OG bloggare. Ja, så kan man göra… 

Eller så skriver man om bajs… Det är roligare! 

Frida vill att jag ska presentera mig först så det är bäst att jag gör det. 

Redan innan jag var tillräckligt gammal för att dricka alkohol fick jag glaset intryckt under näsan. “Kan du känna att det doftar vanilj, smörkola och äpplen här?” 

Smaka fick jag inte göra förrän långt senare och då var jag inte heller särskilt imponerad. Så även om jag har tränat doftsinnet sen mitten av tonåren så kom mitt eget nördiga intresse först i 25-årsåldern. 

Har ni hört något avsnitt av podden “Malt med mummelbyxor” som Frida, jag och Sarati har startat förstår ni också att jag är ganska prestigelös. Att försöka hålla någon typ av fasad i podden är meningslöst. Frida hade genomskådat mig direkt. 

Livet tar olika vändningar och nu sitter jag alltså här, Cecilia, 35 år, lyckligt barnfri och skriver om bajs. 

De flesta av oss whiskyentusiaster känner redan till att man kan röka malten med torv eller att destillerier experimenterar med olika träslag. Inte lika många känner till att vi har destillerier i världen som använder djurspillning när de röker malt.

Nu kanske du tänker att det här “låter ju lite äckligt”?

Historiskt och på vissa platser än i dag använder man djurspillning till att värma sina hem genom eldning och för att täta hus. 

På Island är det inget konstigt att röka olika livsmedel med hjälp av fårspillning. Ett ganska kargt landskap med mycket berggrund som inte har de bästa förutsättningar för varken träd att växa eller torv att bildas. Istället samlar man in spillning, låter den torka och mogna innan man använder den som bränsle. Ett inte helt okänt destilleri vid namn Flokii använder sedan detta för att röka sin malt. 

I Namibia har man ont om både torv och träd men det finns många elefanter.  Elefanter bryter ner maten långsamt vilket innebär att deras bajs innehåller ca 80-90% växtfiber. Det är alltså bara nästan bajs som Ondjaba använder när de röker sitt spannmål. 

På den australiska ön Tasmanien hittar vi Belgrove Distillery. Hela destilleriet drivs som ett slutet system och är känt som ett av världens mest hållbara. Deras mest kända whiskey “Wholly shit” är gjord på råg som odlas på gården. Rågen torkas med spillning från gårdens får, som i sin tur matas med drav (restprodukter) från whiskeytillverkningen. 

Jag får ärligt säga att jag inte vet exakt hur mycket och ofta ett får bajsar men om jag säger att det snittar på 1-2 gånger dagligen och att utväxlingen från föda till avföring tar någonstans mellan 12-48 timmar så borde jag inte vara alltför långt från sanningen. Eller? 

Jämför sedan det med torven som är en ändlig produkt som tar tusentals år att bildas.  Med dessa parametrar kan man lätt tänka att det finns en miljömässig vinning i att använda spillning. 

Om vi lägger allt kring tillgänglighet och miljöaspekter åt sidan, vad blir då effekten av att röka spannmålet med detta bränsle? Kommer vi bli magsjuka eller dö av listeriabakterier? 

Ni kan vara helt lugna, den höga värmen både när man bränner och vid efterföljande destillering tar död på eventuella virus och bakterier. Whiskyn är naturligtvis helt säker att dricka. 

Spillning brinner generellt vid lägre temperaturer och ger mer rök än trä. Det går till ungefär såhär: 

  • Spillning innehåller lägre andel kol, det innebär att elden inte blir lika varm. 
  • Även när den torkas innehåller den mer restfukt vilket gör att energin i elden går åt till att förånga vatten, vilket i sin tur sänker temperaturen. 
  • På grund av materialets densitet får elden mindre syre och det i kombination med den lägre temperaturen bidrar till en ofullständig förbränning. Här skapas alltså istället för en ren flamma massa sot och rök. 
  • Spillning innehåller hög andel av “flyktiga organiska ämnen” – volatiler – som frigörs som rök så fort materialet värms upp. Detta även innan det faktiskt börjar brinna med låga.

Det är alltså all denna rök man är ute efter när man torkar sitt spannmål. I röken finns många olika ämnen som fastnar på kornet, vilket i sin tur ger whiskyn karaktär. 

Här tänker den inbitne kanske något i stil med: ”hur ligger detta på PPM-skalan?” Det enkla svaret är att det gör den inte. PPM i whisky avser halten fenoler i malten – ämnen som dominerar i torvrök. Rök från andra bränslen har en helt annan kemisk sammansättning, där fenolerna varken är lika dominerande eller jämnt fördelade. Att jämföra dessa röksorter med PPM-skalan blir därför ganska meningslöst. 

 

Så vad kan man då förvänta sig från en bajsrökt whisky?  Inte något äckligt. Inte något farligt. Snarare en mjukare, sötare rök med stalliga, örtiga och jordiga toner.

Whisky har alltid handlat om plats, tillgångar och kreativitet. Om vad man har runt sig och hur man väljer att använda det. Ibland är det torv. Ibland trä. Och ibland… bajs.

Så vad tror ni? Kommer vi få se fler destillerier som använder sig av bajsrökt spannmål i framtiden, eller är det allt för kontroversiellt för oss här i väst?