Den här flaskan kom till mig via min vän Christofer, som i sin tur fått den efter en äldre släkting. En sådan där person som, när han reste runt på 1970- och 80-talen (om jag minns rätt), alltid köpte med sig små reseflaskor whisky hem. Inte för samlande i modern bemärkelse, snarare som minnen eller kanske flytande vykort från platser och tider som passerat. Bell’s-flaskan ska vara en av dessa. Exakt när den är inköpt är oklart, men jag gissar på någon gång under 80-talet. Om någon som ser bilderna kan hjälpa till att snäva in tidsspannet ytterligare tar jag tacksamt emot hjälp.
Bell’s Old Scotch Whisky Extra Special är i grunden en blended whisky, framtagen för att vara tillgänglig, konsekvent och lätt att tycka om. Under större delen av 1900-talet var Bell’s ett av Storbritanniens allra mest sålda whiskyvarumärken, och under 1980-talet var den närmast en självklarhet i många brittiska hem. Det här var whiskyn som stod framme, inte för att analyseras, utan för att delas. I dag ägs varumärket av ett av de stora multinationella spritbolagen, och produkten lever kvar i en helt annan whiskyvärld än den den en gång formades i.
Blenden bygger, som så många andra från tiden, på en relativt stor andel grainwhisky, kompletterad med malt från flera destillerier – historiskt sett bland annat Blair Athol, som ofta lyfts fram som en viktig komponent. Fattypen tycker jag är svårare att ringa in exakt, men sannolikt rör det sig om en kombination av före detta bourbon- och sherryfat, utan att faten tillåts ta över särskilt mycket.
I dag är Bell’s knappast ett hett samlarobjekt, men äldre flaskor från 70- och 80-talen dyker upp på auktion då och då. Priserna verkar vara förhållandevis modesta när jag kollat runt; ibland några hundralappar, ibland något mer beroende på skick och utgåva. Det är inte en whisky som verkar locka genom något slags investeringspotential, utan snarare genom sin förmåga att fungera som tidskapsel om man, som jag, är intresserad av denna whisky som ett historiskt dokument.
Till denna whisky valde jag ett glas med väldigt stor kupa och liten öppning för att koncentrera så mycket som möjligt av dofterna (glaset heter Amber Glass och du hittar det bland annat här. Whiskyns alkoholhalt ligger på 40% och jag var en smula osäker på hur tätt korken hållit, men den satt som fanken (fick be maken om hjälp) så det hade jag nog inte behövt oroa mig för. Flaskan och jag var två minuter från ett akut kejsarsnitt med hammare, så det var skönt att någon med starka nypor kom till undsättning.
Nu kör vi doft- och smaknoter!
Doften är lågmäld och försynt. Jordkällare, lagrade vinteräpplen och honung, mer åt bivaxhållet än blommigt. Jag är glad att jag valde ett glas som samlar dofterna ordentligt, för det här är ingen whisky som direkt skriker. Efter en stund kommer paranöt, en antydan till bränt socker och så småningom en försiktig söt lakritston. Allt är dämpat, nästan artigt.
Smaken överraskar mer än väntat. Mycket honung, mer än jag trodde, och lakritsen återkommer tydligare. Hasselnötter och crème brûlée dyker upp, och helheten är betydligt sötare än förväntat. Samtidigt är den extremt lättdrucken. Smakintensiteten är inte stor – den är snarare finfördelad, nästan mikroskopisk – men det gör inte så mycket. Det här är en whisky man gärna sitter och sippar på medan samtalet pågår runt bordet. Den kräver absolut inget av dig, utan är en ren (och lättsam) njutningsdryck.
Det är definitivt ingen komplex whisky, det här, men den är betydligt mer balanserad än vad jag på förhand hade räknat med. Och kanske är det just balansen som är dess största styrka. Det finns en tydlig nötighet här, och det som förvånar mig mest är hur lite ek den faktiskt smakar. I en tid där jag ofta tycker att modern whisky smakar mycket fat (ibland väldigt mycket fat) känns det nästan lite befriande. Träet finns där, men i bakgrunden, och väldigt nedtonat.
Jag vet ännu inte exakt vad en flaska som denna skulle kunna gå för i dag på auktion, men vid en auktion gick en 1,5-litersflaska loss för ca 400 spänn (kolla här) och det är den lätt värd, för jag hade köpt den för att dricka och bjuda på den. Det här var helt enkelt gott. Mysigt. En njutarwhisky i ordets mest okomplicerade bemärkelse. Och kanske är det där Bell’s från 80-talet hör hemma i dag: inte som raritet, utan som en påminnelse om att gammal whisky inte alltid behöver vara en helig raritet, utan något man dricker tillsammans – trots att flaskan är ovanlig eller ett historiskt dokument – snarare än något man mäter, väger, samlar och värderar.
