För ett tag sedan hjälpte vännen och tillika erfarna whiskyjurymedlemmen Cecilia Hjortzberg mig att prova sex stycken olika Longrow-buteljeringar från destilleriet Springbank. Longrow är Campbeltown-destilleriets rökigaste destillat och ofta släpps de med någon slags vinfatsinfluens. Somliga gamla, somliga nyare, vissa unga och andra äldre men alla intressanta att ställa mot varandra. Detta kom vi fram till!
Longrow 18 yo, 46%
Redan vid första sniffen känns det här lovande. Man får direkt en ton av svarta vingummin, riktigt söta och mörka. Men samtidigt finns något helt annat där i bakgrunden – något som faktiskt drar åt råbiff, fast kryddigt och mer åt köttiga vibbar än metalliskt. Det låter märkligt, men det funkar förvånansvärt bra. Det finns också en gummitouch, men på ett positivt sätt, som en liten rökig gumminyans snarare än bränd plast. Röken är mild, nästan tillbakadragen, och doften är överlag både kompakt och svår, men ändå väldigt trevlig. En annan tydlig association är bränd barbecueglasyr – som när köttet fått lite för mycket kärlek över grillen och kanterna karamelliserats och bränts lätt, men med en söt glaze under. Doften drar också åt något vinöst, även om det inte är övertydligt. Sedan kommer något helt annat: en tjock, krämig ton som ligger mellan smält vaniljglass, vaniljsås och kolasås – som det där som blir kvar när glasspaketet stått framme lite för länge. Mitt i allt detta dyker dessutom en svag känsla av rått kött upp, blandat med något gummiaktigt. Det låter inte gott, men just här är det faktiskt en oväntat trevlig del av helheten.
Smaken är som en helt egen resa. Det första som träffar mig är saltlakrits, massor av det. Under den ligger en fin, subtil rök och en tydligt bränd ton – ungefär som bränt knäckebröd, med lite av den där torra brödigheten. Sissi finner smaken förvånansvärt balanserad, särskilt med tanke på hur stökiga vissa Longrow-och-Springbank-uttryck kan vara. Här finns inget av den kaotiska funk hon ibland väntar sig – bara en varm, mjuk och väldigt njutbar karaktär. Hon hittar också något åt kaffe och kakao, mörkt men inte bittert. Det här är en whisky vi egentligen inte vill analysera sönder. Det är en sån dram man vill dricka efter en lång kall skogspromenad – när man kommer in, lite frusen men nöjd, och behöver något som värmer själen. En extra rökig Springbank, men nedtonad, mjukare, mer lugnad. Och ja – den luktar skitgott.
Longrow Red 7yo Pinot Noir Cask Matured 57,1%
Redan vid första sniffen kände vi att något var fel. Doften öppnade med en märklig kombination av rökt skinka och en tydlig syrlighet som snabbt gled över i svavel, ägg och en oväntat jordig känsla av stall, höloft och till och med kogödsel. Vi gav whiskyn en chans med lite vatten, och det hjälpte faktiskt en aning. Doften blev både sötare, blommigare och fick en trevlig vaxighet.
Smaken var lyckligtvis bättre än doften. Här fanns en viss sötma, tillsammans med pepprighet och en stram rökighet, men helheten var både rivig och obalanserad. Vid 57,1 % kändes alkoholen oväntat aggressiv. Med vatten mjuknade den betydligt och utvecklade toner av honung, torr kakao och en mer fräsch fruktighet – men det räckte inte för att höja helhetsintrycket. Vi vill verkligen tycka om allt Springbank släpper, men den här buteljeringen blev ett tydligt undantag. Att den dessutom valdes att lanserades gör oss mest förbryllade. Kort sagt: en dram som började illa, lyfte med vatten – men aldrig blev särskilt bra.
Longrow 7 yo Gaja Barolo, 55,8 %
Doften var en rejäl överraskning – särskilt jämfört med den andra sjuåringen vi provade samma kväll. Här möttes vi direkt av en tydlig ton av dessertvin, följt av något “mörkt och fuktigt”: blöta löv, höstig skog, nästan lite svampigt. Röken är otroligt diskret, nästan obefintlig. Istället kommer massor av mogen frukt, allt från brun övermogen banan till dadlar och ett stänk björnbärssylt. Doften kändes faktiskt mer som en äldre, fruktbombig buteljering än något ungt – hade vi fått den blind hade vi troligen aldrig gissat på Longrow eller ens en rökt whiskystil.
Smaken fortsatte på det söta spåret: mycket sötma, nötighet, och en oväntad association till pastavatten och till och med stuvade makaroner med ketchup – på det där krämiga, milda sättet som faktiskt blev en positiv överraskning. Det finns också tydliga toner av bränt socker, farinsirap, lite brända mandlar och en markant ekbeska som drar mot nästan tjärig strävhet. Eftersmaken är lång, med en bränd ton som vi delvis tyckte störde, men samtidigt är det imponerande hur länge den honungslika sötman hänger kvar. Vatten gjorde whiskyn ännu sötare och samtidigt betydligt rökigare – en torr, ren, askig rökighet som överraskade oss båda. Smaken blev väldigt koncentrerad och intensiv, nästan kompakt, och det var svårt att plocka ut enskilda noter. Inte skitig rök, utan tvärtom elegant och ren. Med ännu mer vatten blev whiskyn enklare och plattare, men fortfarande fruktig och chokladig. Fascinerande hur mycket uttryck som gömmer sig i en så ung whisky. Det här är en förvånansvärt bra sjuåring. Doften är oväntat mogen, smaken söt och karaktärsfull, och med vatten blir rökigheten både tydligare och mer raffinerad. En ung whisky med massor av energi och en väldigt charmig, fruktstinn personlighet.
Longrow Red 11 yo Tawny Port Cask Matured 57,5%
Det första intrycket för tankarna direkt till en gillestuga – en lite mörk, dammig känsla med inslag av sommarstuga och vedbod. Här finns mycket trä, men inte nyhugget utan snarare blött trä som dragit åt sig fukt. Doften bjuder också på en lätt sur ton, tillsammans med en tydlig barkighet, skogsjord och örtighet. Örtigheten går åt det blommiga och lätt parfymerade hållet. Här dyker både salvia och rosmarin upp och bidrar till en känsla av en instängd liten örtkammare. Doften är överlag tät, ganska instängd, men samtidigt mångbottnad med sina träiga och örtiga lager.
Smaken startar med en oväntad pepprighet, nästan lite ”arg” i anslaget. Sedan kommer det tunga artilleriet av sötma: farinsocker, mörk frukt, russin, dadlar och plommon, tillsammans med en tydlig känsla av mogna röda bär – nästan som en konserverad fruktcocktail. Röken lyser med sin frånvaro, den är mycket mild och ligger bara som ett avlägset eko. Whiskyn är överlag söt och väldigt fruktig, men lyckas hålla balansen tillräckligt bra för att sötman inte ska dominera helt. Eftersmaken är lång, med mycket ek och kakao som dröjer sig kvar. Med vatten blir whiskyn väldigt mjuk, men också en aning mer uniform i sin karaktär. Det märks tydligt varför producenten ofta arbetar med vinfat – den vinösa tonen fungerar bra, men kan ibland göra whiskyn svårare att analysera, då de viniga elementen tenderar att dränka de finare nyanserna. På doften dyker även en liten ton av läder upp, lite som insidan av ett nytt läderskärp eller ett par nya skor, med den där lite råa och ojämna karaktären.
Longrow 14 yo Burgundy Wood, 56,1%
Det första som slår oss är den otroligt mörka färgen, och det följs upp av en doft som verkligen tar plats. Här finns en tydlig ton av Karlssons klister, linoleummatta och en nypa citrus. Under den klistriga ytan kommer de mörka frukterna fram: dadlar, russin och till och med lite mogen banan. Vi får också en känsla av något åt drottningssylt-hållet – mörka bär blandat med sötma. Röken är väldigt mild, nästan obefintlig, och whiskyn känns betydligt mer balanserad än flera av de andra i serien. Den där tonen som dykt upp i andra fatuttryck finns även här, men tar inte över. Den är bara en del av helheten.
Smaken går först åt det nötiga, nästan paranöt, med en lätt jordighet. Det är trevligt, varm och inbjudande. Mot slutet växer en kryddighet fram som går mer åt pepprighet än beska, vilket gör avslutet behagligt snarare än hårt. Den har en lite murrig känsla – tänk barkskorpa och mörk träighet – och i eftersmaken dyker något som påminner om pepparkaka upp. Kanske ingefära, nejlika, eller andra djupa vinterkryddor. Det finns också en viss surhet som sticker ut. Inte lika tydlig som i några av de andra, men ändå närvarande – som något som fått stå framme lite för länge. Det stör lite, men inte tillräckligt för att ta bort helhetsintrycket. Trots viss obalans mellan fat och rök – där fatet utgör ungefär “70 % av upplevelsen” och destillatet får kämpa för utrymme – är det här en whisky som absolut går att mysa med på kvällen. Den är inte perfekt, men utan tvekan trevligare än flera av de andra uttrycken. En varm, kryddig och lite småmurrig dram som växer i glaset.
Longrow Red 11 yo Cabernet Franc Matured, 55,9%
Redan från start känns den här betydligt trevligare än flera av de tidigare i linan. Doften öppnar med blött hö, en oväntat mjuk och behaglig ton, följt av balanserad gul frukt – framför allt päron och äpple. Röken är smutsigare än hos de andra, men på ett riktigt bra sätt. Den ger lite ruffighet, lite kant, och gör att helheten blir mer intressant. Under röken dyker något sötare upp: honungsmelon, honung och en söt brödighet som binder ihop doften fint. Med tid i glaset blir whiskyn vaxigare, samtidigt som den utvecklar en doft av saffran – nästan som en lussebulle i kombination med brödigheten. Ju längre den får luftas, desto gräddigare blir den. Till slut doftar den nästan som en gammal godissort, vita och rosa hårda karameller med smak av grädde och syntetisk jordgubb. Det låter galet, men det sitter förvånansvärt väl ihop.
Smaken följer doften klockrent, påpekar Sissi och jag håller med. Gula äpplen och päron ligger kvar och ger fräsch fruktighet. Whiskyn är söt och balanserad, och har en superhärlig, hög eftersmak som dröjer sig kvar länge. Den tropiska frukten är tydlig – inte bara toner, utan nästan som tropisk fruktjuice. Mogen, rik, solvarm fruktighet som fyller hela munnen. Det här är en whisky som känns mer integrerad än många av de andra i serien. Fat och destillat jobbar åt samma håll istället för att konkurrera, och den saknar helt de vinösa toner som vissa av de andra haft. Det gör den renare, rundare och betydligt mer harmonisk. Och ja – det här är helt enkelt jätte, jättegod. En solklar favorit, till och med godare än 18-åringen för oss bägge. Det här är en flaska man gärna vill ha hemma.
Sammanfattningsvis, en linje med höjdpunkter, överraskningar och en solklar vinnare
Efter att ha provat oss igenom hela linan är det tydligt att serien bjuder på både variation och personliga favoriter. För egen del är det uppenbart att vissa uttryck ligger närmare vår gemensamma smakprofil än andra – även om vi inte alltid tycker likadant.
Vår vinnare: Longrow Red 11 yo Cabernet Franc
Den whisky som föll oss mest i smaken – och vi var förvånansvärt överens här – var Longrow Red 11yo Cabernet Franc. När den släpptes låg den strax under tusenlappen, och det är ett pris vi utan tvekan tycker att den är värd. Trots (eller tack vare) sina 11 år är det ett uttryck som levererar både komplexitet, intensitet och balans på en nivå som överraskade oss. En whisky som helt enkelt stack ut – och ägde.
Silver: 18-åringen
Klassisk, snygg och värdig sin ålder. Känslig för luft, men oerhört trevlig när den får rätt förutsättningar. Den 18-åriga var förvånansvärt bra, men samtidigt känslig: luftar man den för länge tappar den sin charm och blir lite syntetisk, nästan som apelsinläsk blandat med rök. Men i rätt stund är den supergod, varm, rik och klassisk. Ett uttryck som vi bägge hade kunnat tänka oss att ha hemma.
Brons: delad pallplats
Här blir det oavgjort – men med två olika vinnare i gruppen: 7 yo Gaja Barolo och 14 yo Burgundy Wood, två uttryck som båda är värda att nämnas, men där preferenserna styr vilken man dras mest till. Här gick åsikterna isär: För min del knep Gaja Barolon bronsplatsen, medan det för Sissis del var 14 yo Burgundy Wood som tog tredjeplatsen. Ändå fint att linan faktiskt hade bredd nog att ge oss olika pallplatser.
